Ett av orkesterns mest glansfulla instrument är trumpeten. Den kom ganska tidigt in i orkestern och har med sin ljusa, strålande och genom trängande ton varit tonsättarens favorit när det gällt att att spetsa ett kraftfullt klingande parti.

Redan i förhistorisk tid förekom trumpetartade instrument. De var långsträckta rör, av trä, ben eller metall. Romarna kallade dessa instrument, som inte hade någon slinga, för "tuba". Senare kom de att kallas "busine". Under 1400-talet lärde man sig att lägga instrumentet i en slinga (böja den) och så uppstod naturtrumpeten. Utseendemässigt så ändrades den inte mycket förrän under 1700-talet.

Trumpeten hade en betydande plats inom krigsmakten - trumpetsignalen hördes ju över stridslarmet! Signalerna var order till soldaterna, det kunde vara "ATTACK!" eller "RETRÄTT!". De var krigsledningens sambandsmedel med hären. Mer fredliga signaler var "Tapto" (kvällens signal till samling i förläggningnen) och "Revelj" (morgonens väckningssignal).

Trumpeten är ett utvecklat solo- och melodiinstrument, som inte lämpar sig till ackordutfyllning. Den smälter samman med trombonerna, men har svårt att klangmässigt smälta samman med hornen och träblåsarna.

Trumpeten består av ett smalt rör, som först är cylindriskt, sedan blir koniskt och slutligen mynnar ut i ett tämligen brett klockstycke (tratten längst fram). Idag s� finns trumpeten främst i två stämningar: C och B.